Lycka - orättvisa (+studiebesök)

Ibland funderar jag på hur lycklig jag för tillfället är. I klassen skulle vi för redan flera veckor analysera vår egna "quality of life" och efter en snabb funderare skulle jag säga 8-9/10. Vi skrev också ett av hemarbetena om samma rubrik och en speciell klientgrupp. Efteråt fortsatte jag fundera på min egna situation. Jag känner mig verkligen lycklig nu, men de gör jag väl den mesta tiden. Förstås kommer det perioder när man känner sig nere och stressad eller funderar på hu man nånsin ska hitta en bra man, bli rik eller kunna hjälpa sina kompisar som är nere eller familjemedlemmar som e sjuka. Men för de mesta sku jag analysera mitt egna liv som positivt. Jag tror också att man själv kan påverka sin "quality of life" en hel del. Men förstås händer de saker som man bara inte kan göra något åt. Oftast handlar de då om sjukdomar, och tragiska sådana. Här i Australien känner jag mig extra glad, tar ingen stress över småsaker, blir inte lättirriterad på saker jag hemma skulle bli, och eftersom jag vet att de e en kort period vill jag ta allt ut av den. Har faktiskt inte gråtit en enda gång (förutom vid filmer;) och nästan i dataservicen när ja sto me tårar i ögonen.. min dator har alltså fortfarande samma fel, o ja tror de fixat fel del...)Jag är väldigt tacksam för att jag fick platsen hit via ÅA, och funderar samtidigt hur lyckligt lottad jag var för de, eftersom flera andra mycket duktiga studerande också ansökte om den. Minns när jag satt uppe i logopedins vind och läste mailet att jag fått platsen - ett litet glädjerop skrek jag nog, eftersom jag velat de så länge. SAmtidigt är det intressant att se hur olika kulturer och världen är. "hotellet/boendet/colleget" där jag bodde de första 10 dagarna var lite religiöst. Inte så jag skulle ha märkte de på nå extra sätt, men där fanns ett kapell fast i huset, och man fick inte dricka alkohol där. För mig störde de int alls, men sku nog int vilja bo där hela terminen. Har annars också träffat en hel mänskor som kan gå vilda alla lördag kvällar i baren, men som går till kyrkan varje söndag. De helt enkelt så annorlunda än för oss i Finland, då man nästan måste vara 60+ för att gå ti kyrkan. Här samlas ungdomar för kyrka och middag.

Men poängen var ändå de, att på stället jag bodde de första 10 dagarna gick jag en dag in till tv-rummet och satt ner mig. I rummet satt 2 flickor och jag fråga vad vi sku se på (eftersom vi dagen före sett en bra film). Hon svara "my prayer".. och efter några va? så förstod ja att ja hört rätt. Jag är superdålig på religioner så e int helt säker, men jag tror att hon var från Indien och hade hinduism som sin religion. Så eftersom jag just satt ner mig kunde ja ju av artighet inte gå bort, och tänkte de kunde vara intressant att se vad det var. Flickan hade hemlängtan så därför ville hon se sin familj. Och hennes "prayer" var alltså en bön eller mera en bönestund för hela hennes stora släkt för att tacka Gud att hon fått utbytesplatsen och hennes kompis kommit in till ett annat universitet (väl). Så de satt alla på golvet, och flickorna var uppklädda och alla sjöng och slog me klockor.. o de va alltså frågan om ett 30-tal släktingar. Jag tänkte då hur olika kulturer verkligen är, eftersom detta antaligen kan jämföras med våra nordiska "avskedsfester". Jag kände mig så typiskt ytlig på nå sätt, och samtidigt kändes de som en lättnad att verkligen få tro vad man vill och inte "måsta" vara med i en sådan kultur som begränsar och "bestämmer" vad man ska tro på.

Nu kommer ni att undra om jag fått ett slag i huvudet och blivit religiös.. det har jag inte. men ibland funderar jag nog på att livet är orättvist. Jag menar förstås är jag glad att jag själv och min familj är (ganska) frisk (mamma operera just knä, men annars ok), men samtidigt funderar jag hur snabbt något kan hända som ändrar hela situationen. Detta är mest på grund av ett tråkigt fall i klassen.

Förra fredagen fick vi nämligen höra att en flicka från klassen hamnat på sjukhus. Jag känner ju förstås henne, men har inte umgåtts mycket med henne. Vi fick inte veta vad orsaken var. Men igår fick vi sorgebudskapet - hon har en hjärntumör och är bara lite på 20! Hur kan livet vara så orättvist?! Hon är egentligen från Canada med en kinesisk bakgrund, så alla hennes "riktiga" kompisar och pojkvän är hemma i Canada när hon får höra de. Hennes mamma hade som tur kommit hit och hennes syster studerar på andra magistersklassen, men att höra de fick mig bara att öppna ögonen och känna hur lycka plötsligt kan svänga till total orättvisa! Åtminstone, så opererades hon idag, och operationen hade gått bra, men mer vet vi inte ännu. Man får bara hoppas att de inte blir några komplikationer. Fastän de sade att den var liten och de såg positivt ut, så funderar ju förstås hon och vi andra som vet teorin bakom hjärnskador på hur mycket de verkligen kan påverka. Men ibland får man väl tro att de kanske finns en Gud eller någon snäll vilja som också ger henne lycka!

Okej, till mer oseriösa skriverier. IMORGON E MIN SISTA SKOLDAG! Tääk.. hela perioden ha gått sååå fort så de helt sjukt! Men ännu har jag 5 stora assignments så har ju nog en hel del skolarbeten kvar. Men känns nog synd att terminen verkligen e över! Jag är så glad att ja kan stanna här lite längre, eftersom de flesta utisarna åker iväg för att resa nu före de far hem i december. Shiit! Förra fredagen var det "end of semester party" för alla utisar, med sjörövartema. Var kiva att se de flesta utisarna, men samtidigt synd eftersom de ju säkert var sista gången jag såg en del av dem, speciellt de som jag inte umgåtts något extra mycket med. På lördagen hade en norsk kille (som hör till danska gänget) fest i Bondi. Coolt me hemmafest eftersom de blir så mycke springande på barer o nattklubbar- o mina pengar börjar seriöst ta slut!


I Finland får man betala sig sjuk i punanaamio om man vill ha en utklädningsoutfit.. eller sy själv som ja brukat göra. Här e de bara att gå till en "dollar shop" o man hittar dräkter för 15 dollar (7-10 euro) o peruker för ännu billigare!

Annars så har jag också upplevt några intressanta studiebesök. Med kursen "Aural habilitation" har vi varit till ett hörselcentrum med underbara praktiskta övningar och "riktiga fall". Vi har varit där 3 långa dagar och fått se olika terapier, både me talterapeut och audiolog = hörseltestning, en "parent panel" där 3 föräldrar och 1 22-årig pojke berättade om egna erfarenheter med hörselskadan. Föräldrarna hade alltså barn med hörselskada o berättade om sorgen när de fick veta de, till hur de klarat sig och vad de önskar talterapeuten gjorde. De var tårar och skratt och intressant att få veta verkliga fall hur man ska "behandla familjen". Förutom pojken som också var hörselskadad fick vi höra en "livsberättlese" av en universitetsstuderande som klarat sig bra i livet trots hörselskadan. Hon har nu startat ett företag med mentorverksamhet för ungdomar med hörselskada. Vi gjorde också en hel de praktiska övningar som lektionsplaner och case studies samt kolla på olika videoexempel. I början av mina logopedistudiera när man läste om en massa barn med olika störningar eller svårigheter att Susanna sa "efter alla kurser kommer ni att tro att ni aldrig får normala barn., men de går nog över när ni blir äldre". Och den känslan hade vi nog då. Samtidigt börjar min känsla nu att vara mer "so what om barnen sku ha svårigheter, de finns hjälp för allt och allt blir bättre o bättre hela tiden" Så länge föräldrarna tänker positivt, hittar tid och är motiverade för terapi så kan nog barnen klara sig bra ändå. Min kompis Tiff sa en gång ett bra uttryck eftersom hon berätta om hennes väninna som hade 2 barn med någo syndrom om ja minns rätt. Och hon hade sagt till henne "känn dig int som de e fel på dig att du fått dessa barn (vilket många gör), känn de istället som en gåva, eftersom du fått dessa barn för att du KAN sköta om dem, til skillnad från många andra föräldrar". Så de va ett ganska fint uttryck tycker ja.. Okej, nu funderar ni nog va de riktit gått åt mig.. ja tror de mest e av alla mina skolarbeten ja börjar bli deep o filosofisk:)

"Mitt" bord i hörselcentret: The Shepherd centre med andra årets studerande



Ett annat superintressant studiebesök vi gjorde (4 från klassen per gång) var till 2 stamningsgrupper. Jag har inte läst kursen om stamning som de från första årets studerande gjort, men jag åkte ändå med på besöket. Vi fick alltså vara med i 2 olika stamningsgrupper och verkligen öva själva också. För de första va de superintressant att bara träffa så många personer som stammar, och också att få höra om deras erfarenheter samt se hur de övar. För de som inte vet så finns de inte en terapi som sku hjälpa för alla mänskor som stammar, utan en massa olika som kanske en av dem passar för en speciell person. Den ena gruppen bestod av 5-6 äldre män som alla stammat redan lääänge. De övade långsamt tal, då man alltså verkligen säger allt mycket långsammare för att känna hur munne formas och på de sättet undvika stamning. Fast de först kanske kändes lite fånigt, speciellt när ja tänkte på hu de sku se ut om tex vår klass sku stå o öva dedär, men när de var deras vardag och liv så blev ju situationen helt annan. O vitsi de va lärorikt, O ganska svårt också! Andra gruppen bestod av cirka 10 unga killar i mest 20-30 års ålder (+ 2 flickor, men mer pojkar stammar). Denna terapi basera sig på att ta en djupt andetag, ganska kraftfullt före man börja tala för att undvika att stamma. Vi öva att hålla korta tal på de sätte och igen, vad intressant! Och bara att tala med dem om deras erfarenheter, se dem misslyckas och också lyckas tror jag att ger mig mycket i framtiden. Och terapin hade verkligen funkat på dem. Dessa grupper träffades alltså 1 gång i månaden, för en hel dag. De leddes inte av någon talterapeut men av andra som stamma och som "specialiserat" sig på metoden.

Som kevennys idag blir att berätta om Movember som är en ganska rolig välgörenhetsgrej här (o väl också i Canada åtminstone.. säkert annanstans också). Under november månad ska alltså männen inte raka sig utan låta skägget o mustashen växa fritt. Så ska man be om sponsorer som betalar någon dollar eller mer för denna välgörenhet. Välgörenhetspengarna går till prostatacancer och depression. Så därför är alla så skäggiga här nu (som tur inte förevigt;) ). I slutet av månaden ordnas de en stor fest för alla som klarat av detta, Haha, va funny! :) Orsaken e egnetligen den att män sällan går till läkaren när de har problem, eftersom de tror de e coola o klarar sig. Därför vill den årliga kampanjen ändra de.

Ha de bra - nu tillbaka till skolarbetena...!