Uppdatering PAHASTI

Haloj på er alla! Och usch va ja int ha skrivi på länge. Har helt enkelt vari så busy me resande o sånt så ju mer o mer som de händer vet ja att destu mer ska ja skriva:). Så härefter kommer uppdateringar från julen, Nya Zeeland resan och öskusten. Jenny och Diki har alltså varit här en månad nu, och igår åkte de hemåt. En upplevsefull månad har de verkligen varit och massor underbara ställen har vi sett:) Jag har också upplevt Aussiejulen, nyåret i Sydney och Australia Day. Tiden har gått såå fort och snart (måst) ja komma hem. Eller måst och måst. För tillfället vill jag inte alls lämna Australien. Visserligen saknar ja alla er därhemma och ser en massa positivt med det, men samtidigt vet jag att min tid här e över och ja antagligen aldrig mer kommer att leva i Sydney cbd (central business district) 300 meter från Operahuset. Och de svåra blir ju också att veta att jag antaligen inte kommer att träffa en stor del av min nya kompisar.

SAmtidigt har jag redan måstat säga många farväl. Fastän jag gråter som en flod när ja kollar på sorgliga filmer så e ja int så jätte emotionell och gråtig i farväl. Jag brukar inte se de som farväl utan mer som ett "vi ses igen" adjö. När ja sa hejdå till familjen i Helsingfors-Vanda hade vi hu skoj som helst, inget gråt eller sånt. Man kan ju alltid komma tillbaka. De var inte förrän ja satt i planet, och de gasade iväg när de sku lyfta som ja brast ut i gråt, men direkt tänkte ja "skärpning" de här ha ju varit min dröm i typ 10 år, o Australien Here I come! De blir helt enkelt verkligt först när man gör de och verkligen e på väg. Men int ha ja nu sutti o sörjt här heller. Jag försöker tänka "lev här och nu" och hellre har ja bra här nu o kommer hem o fortsätter o njuter där som ja alltid gjort. Än att sakna hem här och hemma sakna hit. Men nu har de flesta andra utbytesstuderandena åkt iväg. De har gått helt bra eftersom ja int riktit förstår att ja kanske inte ser dem igen på LÄnge. JA tror att ja förstår de först sen när ja själv åker hem, men igår när Maria åkte iväg som har varit en av mina bästisar va de nog lite tråkigt. Men Skandinavien e ju litet så de nou hätä:).

Annars har ja nog allt bra på den här sidan av jordklotet. Har riktit sommarlov för fullt (har inte varit utan jobb såhär länge sen ja var 13 år). Ja tror ja ska fösöka få något jobb för de sista veckorna eftersom ja verkligen int ha nå pengar, men iom att ja nu är här på turistvisum måste ja isåfall jobba svart. Får se hur de går:)

Annars har ja ju hört tråkiga saker hemifrån som alltid känns jobbit när man e så långt borta och inte kan vara där och hjälpa och stöda (Ika ja tänker på dig). De är speciellt såna tillfällen som får en att tänka på hur viktiga barndomsvänner och också nyare vänner och släktingar är. Fastän jag bra kunde tänka mig ett liv här i Australien skulle ja ALDRIG kunna lämna alla kompisar och släktingar i "kris". FAstän upplevelser och äventyr är något som i dessa dagar betonas mycket sku ja ändå säga att "growing old together" betyder mest. Nu menar ja kanske inte flicka-pojke utan mera familje, kompisaktigt. Här e man så isolerad så fast dagens teknologi nog är väldigt bra, så är man nog hemskt långt ifrån och känner sig ganska "liten". Tack vare HBL vet ja ändå de mesta om vad som håller på i svenskfinland, och så hjälper ju nog facebook en också. :) Men i mer personiga relationer e de nog "plats o ställe" som gäller, och detta e typ så långt bort som man bara kan komma.

Men nu kommer här lite uppdatering i olika rubriker:) Ja ska sätta foton me för ha en fiilis att texterna kan bli långa.

Sköt om er därhemma!